Jag är uppvuxen med fördomar och glåpord. Men jag själv är inte sådant långt ifrån. Jag har alltid tyckt illa om min familj som har fördomar mot alla och allt. Jag har till och med skämts över dom.

En dag under den korta tid som jag jobbade ihop med min mamma så såg jag att någon hade skrivit elaka fördomar på en whitboard riktat mot en städerska med sjal. Jag blev väldigt illa till mods och suddade bort det och hoppas att hon inte redan sett det. Efteråt berättade jag för min mamma om det men hon sa inte så mycket.

Sedan i efterhand har jag tänkt på att det faktiskt kunde ha varit hon som hade skrivit det. Men jag vet inte men det skulle inte förvåna mig efter att ha hört henne, min pappa och min bror.

Jag är ingen ängel, absolut inte. Men ser ner på andra för hur dom ser ut eller för vilket handikapp dom har har jag aldrig gjort. Jag har alltid föraktat min familj för det.

Hon sa att jag var sinnessjuk. Både min pappa och bror satt i bilen den morgonen, men dom sa inte ett enda ord. Ingen av dom stöttade mig.

Efteråt visste ingen utav dom vad hon hade sagt, det var vad dom sa i alla fall. Dom vände mig ryggen.

Hon hotade med polisen mot min sambo utan anledning, den enda anledningen var att han skulle bli styvfar till mina barn.

Hon hotade honom med att han skulle fan få veta att han levde, och det var när jag satte foten i golvet och sa att det fick räcka nu. Jag behövde inte hennne i mitt liv längre.

Min sambo var en FET JÄVLA GRIS, mina kusiner trodde inte på mig över att hon hade sagt så. DOm trodde inte på något av ovanstående.

Min mamma behandlade mig hur illa som helst och ingen brydde sig.

För 6 år sedan blev jag inlagd på PSYK. Jag mådde så dåligt pga olika faktorer.

Jag hade nyss fött min son, det var jul, vi flyttade, och det var under en vecka. Min mamma skämdes för att jag inte hade satt upp tavlor eller gardiner för hennes vänninor skulle kolla på mitt nya hem. Vi hade inte ens bott där i vecka. Så så där höll hon på och jag rasade djupt.

JAg blev så arg en dag när jag höll sonen och jag skrek till min sambo att han var tvungen att ta sonen innan jag kastade honom i väggen ........ jag lades in under en helg och fick den hjälpen jag behövde.

Medans jag låg där på psyk, min mamma ringde och kunde inte förstå vad jag hade där att göra, för mig var det ju inget fel på. Och så började hon prata om gardinerna igen ........

Just nu så känner jag mig nöjd, väldigt nöjd.

Mina barn är helt underbara, jag har en underbar man. Jag lever mitt liv och det utan min mamma, bror och delvis pappa.

Visst jag ältar det förgågna men konstigt vore det annars. Jag vill ju egentligen leva ett liv ihop med föräldrarna och syskon, men det fungerar inte. Min mamma kommer aldrig att ändra sig, jag har gett henne chanser men hon gör det inte. JAg ger henne fingret och hon sliter åt sig hela näven utan att tänka, utan att tänka på vad hon gör mot mig.

Det är inget fel på henne, säger hon själv. Men alla hennes arbetskamrater ser saker. Jag ser saker. MIn pappa och bror däremot ser men säger inget. Mina släktingar, framför allt mina kusiner höjer henne till skyana och tror att hon är världsbäst, till och med bättre än deras egna mamma. Hennes vänninor ser inget.

Men jag som har levt med henne vet hur hon är. JAg har fått skit för allt, aldrig har hon varit nöjd med mig, allt jag gjort har varit fel. JAG HAR ALDRIG DUGIT. Min bror är det synd om, alltid. MIna kusiner fick beröm efter beröm om och om igen. Men jag då? JAg skulle klara mig själv men hur jag än gjorde så blev det fel i hennes ögon. Jag kunde inte ens ge mitt första barn rätt namn, för det var ju inte svenskt. Men engelskt!

Jag kunde få höra som barn att om jag inte höll käften så skulle hon smälla till mig .... Och nej min mamma är ingen fyllkaja, minns bara en gång när hon var full efter en firmafest. det var den enda gången. Hon blev ju helt galen när jag tog 2 öl en midsommar, ja jag var vuxen och bodde i eget hem.

Som jag skrev så såg jag hur hon var, utåt var hon en annan. Fast på jobbet där har hon ett öknamn och det är inget positivt, för där har dom sett hur hon är.

Jag har inte skrivit så mycket om jobbet, där jag jobbade sist och det var tyvärr med mamma. JAG BLEV UTSATT FÖR MOBBING. Efter ett missfall, glåpord av mamma och mobbad fick mig att bryta ihop totalt på min arbetsplats på arbetstid.

VAD GÖR MIN MAMMA? HON BER MIG ATT TORKA TÅRARNA OCH FORTSÄTTA ATT JOBBA!

Jag gick där ifrån och har inte satt min fot där igen och det har nu gått 6½ år sedan dess.